Är du rädd för ditt eget barn?

Varför äger inte pragmatikerna kulturscenen? Är vi den nya progressiva rörelsen? Är gangstarappen 20-talets svar på proggen? Låt mig få skapa ett sjuttiotalsdoftande upprop och återkomma till dess pamflett i slutet av texten! Makten åt de neo-progressiva. Ner med identitetspolitiken!

Jag såg den eminenta dokumentärserien om Nationalteatern på SVT Play. Jag har alltid gillar Nationalteatern. De hade bra och slående texter (då har jag själv skrivit 200 stycken visor under 90-talet så jag vet vad jag talar om) och musiken är riktigt bra framförallt jämfört med många andra svenska proggband under samma tid.

Men 4 saker slår mig. För det första hur jag njuter av sjuttiotalets rosaromantiska skimmer där visan om Ylle spelades på mitt dagis, då vi hade ”vila” i snickarbyxor och kinaskor tillsammans med Totten vars hår gick ner till stjärten.  

För det andra slår det mig hur illa jag tycker om deras socialistiska budskap. För det tredje funderar jag över om det budskapet är jämförbart med den andra, tredje och fjärde generations invandrarrappare. Och för det fjärde tänker jag: om den folkliga kulturscenen står för de som slåss mot överheten – vad FAN äger inte VI kulturscenen för?

Låt oss gå igenom punkterna:

  1. Sjuttiotalet var självklart inte romantiskt. Det var ett Sverige med stora klasskillnader där en del av mina vänner hade potta i köket och toa på vinden medan andra hade lyxvåningar med 12 rum på Norrmälarstrand. Men skimret kommer över mig då jag ser de långhåriga unga killarna och tjejerna med sina gitarrer och flöjter med mellanölen som ett hav omkring dem sjungandes kampsånger om de fria folken. Det finns något vackert i det. Men också något som för tankarna till gängkulturens sammanhållning.
  2. De här människorna trodde på en gemenskap som går att finna i socialismen men som libertarian så blir deras klagan på ”samhället” mig övermäktig efter ett par tre låtar även om jag VET att de gjorde sig till tolk för samtiden. Det slår mig också att Nationalteatern under sina 10 varande år också försörjdes av staten. Men då medlemmarna i flertalet grupper på 70-talet anordnar Tältprojektet – en ambulerande teaterföreställning där de helt oavlönade  åker runt i månader och varje dag sätter upp och plockar ner ett gigantiskt tält där de spelar sin föreställning no matter what, så slår det mig vilken jävla styrka som kan erodera ur människor som tror. Jag tror dock inte vi skulle se något Tältprojekt idag från något håll.
  3. Var proggen motsvarigheten till den svenska rapkulturen idag? I viss mån ja. För det som förbinder dem är offerkulturen. Då handlade det om att samhället inte ställde upp på de svaga ”som aldrig fick nån chans” och ”betongens ungar” som led i de utpytsade miljonprogrammen bland asfalt och motorleder. Det här är för mig samma offerkultur som gangstarappen idag där man talar om utanförskap och segregation som om man bodde på New Yorks gator med en ensamstående mamma som jobbade treskift för att ha råd med mat och hyra och aldrig hade tid att ta hand om dig. Sverige har och har haft och är byggt på en av de starkaste samhällsapparater som finns i världen. Ingen behöver svälta. Alla har rätt till bidrag. Ytterst få står utan tak över huvudet och alla har rätt till få grundläggande behov tillgodosedda. Sjuttiotalets kamp och dagens desperation äger det gemensamt att de skyller problemen på några andra till vilka de riktar sin avsky. Precis samma sak ser vi i feminism, klimatism och rasism, vit som svart. Det är inte klädsamt. Men det finns en viktig skillnad. Dagens identitetspolitik uppmuntrar de unga istället för att arbeta mot dem.
  4. Det för mig till den viktigaste frågan: om det är så att dåtidens progg och nutiden gangstarap är vår tids stora kulturscen – i alla fall då det kommer till politiska budskap – var för äger inte pragmatikerna den? För är det så att progg handlar om att slå i underläge så är det väl ABSOLUT vi som ska äga den scenen? Med det sagt så vill jag säga: låt oss återta kulturen. Varför ska vi ge bort den till offer som aldrig har en enda ambition att ta sig ur den verklighet med vars konst de rättfärdigar. Låt mig få skapa ett sjuttiotals doftande upprop:

”Pragmatiker! Libertarianer! Medborgare! Konsten är fri sägs det. Men vilken konst är det som tillåts vara fri? Vilken konst är det som får sponsorskap då det handlar om att ställa ut mens i kulturens namn? Vilken konst försvaras i medier med en timmas hyllningsprogram om inte konstnärer som idag sitter häktad? Var är den uppkäftiga käftsmällen från de som inte tillåts uttrycka sig? Inte tillåts behålla jobben då de vädrar sina åsikter eller stängs ute från digitala och sociala gemenskaper för sina tankar? Vem sjunger deras sång? Vem spelar deras pjäser? Vem? Talar? Deras? Ord? Ingen! Istället släpper vi scenen, ordet, sången till de som vill fängsla oss, lägga band på oss, tala om för oss vad vi ska tycka och tänka och de gör det med den alltigenom ekande falska försök till skönsjungande visan om De goda. Är det inte vi som är de nya progressiva? Är det inte vi som slåss mot en överhet som vill kväva oss? Är det inte vi som bör skriva de nya texterna och sjunga de nya sångerna på de nya scenerna? Det är dags att ta konsten ifrån den scen som den sedan länge borde lämnat. Det är dags att skapa den fria moderna scenen. Det är dags för libertariansk, fri verklighet som förklaras och stöps i konsten. Låt oss skapa NEO-Proggen.

Det nya paradigmet vill starta en ny kulturscen. Därför sökes människor som vill dra ihop den. Standupare, artister, poeter, musiker, författare. Kulturen är en förbannat viktig del av att förändra därför den når människor som inte orkar sätta sig in i det tunga men får styrka av konsten. Därför är det för mig obegripligt hur vi bara kan släppa den till identitärerna. Vi behöver inte skapa ett nytt Tältprojekt. En koja duger fan strålande.

Är du musiker, konstnär, poet, standupare, författare eller känner du någon sådan som känner att det här talar till just dig? Hör av dig. Framförallt söker Det nya paradigmet en person som kan leda det här: skapa en fysisk scen, anordna föreställningar, marknadsföra, hitta finansiering och projektleda. Det ligger utanför min möjlighet men jag kommer öppna allt jag har för att hjälpa till. Däremot har jag jobbat med standup och har möjligheter att hjälpa till där.

Jag hoppas vi kan påbörja en kulturscen i det fria ordets namn. Låt oss inleda Neo-proggen.Tack för din tid.

Är du rädd för ditt eget barn är en strof ur Nationalteaterns Barn av vår tid. För mig klingar den inte obekant. Men på den tiden handlade det om tinnersniffande ungar utan hopp. Idag har var tionde unge klimatångest och är utan hopp. De sniffar dock inte tinner. De är istället en del av en rörelse som startade på 1700-talet med Jean-Jacques Rousseau och nu sitter i stora delar av västvärldens länder. Ja. Jag kanske är lite rädd för mitt eget barn även 50 år efter låten skrevs.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s