Vi måste tala om Soran

Det är inte ofta en miniserie på 2 avsnitt a 29 minuter får så mycket uppmärksamhet som dokumentären om den kända irak-kurdiske ståupp komikern Soran Ismail som nu finns på SVT Play. Sorans karriär är imponerande. Förutom en standup-karriär med utsålda hus så har han bland annat vunnit Svensk socialpolitisk förenings hederspris och Svenska FN-förbundets pris för mänskliga rättigheter. Att just Soran vunnit dessa priser kan bero på att han debuterade så pass tidigt (redan 2005) då invandrarkändisar ännu var en sällan skådad fågel på den svenska kändishimlen och vi fortfarande levde i bakvattnet av ett någorlunda glömt rasistiskt 90-tal snart överskuggades av Internet och miljardindustrin inom dot.com boomen.

Soran är också en av aktörerna i den så kallade Järnrörsskandalen. Enligt den film som Wiki-pedia artikeln hänvisar till så utsätts Soran av partianslutna inom SD för rasistiska tillmälen. Jag låter artikeln beskriva förloppet istället för att återge den då det enbart tjänar som en del av min recension och i det avseendet inte är intressant för mig att återge med egna ord eller värderingar.

Under Metoo-rörelsen 2017 så anmäls Soran för flera fall av våldtäkt, sexuellt ofredande och köp av sexuell tjänst men utredningarna läggs ner i brist på tillräckliga bevis. På grund av att han inte är dömd så lever anklagelserna om hans brott kvar eftersom hans fall inte prövats. I april 2021 släpper SVT 2 avsnitt a 30 minuter som ska skildra Sorans perspektiv av det som blev det som krossade hans karriär och liv. Reaktionerna kom samma dag SVT la upp serien och blev också en riksnyhet i SVTs nyhetsprogram Aktuellt där man lät Veckorevyns chefredaktör Irena Pozar debattera mot ansvarige utgivare av dokumentären, Sofia Dahlström.

Låt oss börja med dokumentären som sådan. Filmen vill beskriva Sorans uppgång och fall. Den slutar med en föreställning inför en 50-hövdad publik i en källarlokal. En standup som mer är en bekännelse. Jag tycker filmens skapare lyckas bra med sitt uppdrag. Det som fångar mig är två saker. Sorans erkända vilja att få bekräftelse och totala hunger på att bli älskad. Jag tolkar också in att han får en lätt berusning av kändisskapet vilket kontrasterar mot det utanförskap och litenhet han känt som barn och innan kändisskapet. Jag kan känna igen mig i det han berättar om att vara liten och känna sig långt ner i hierarkin. För mig skapar det en kontakt med filmens berättelse.

Dokumentären adresserar grundläggande demokratiska värderingar som på grund av det nya paradigmet åsidosätts och därmed förändrar en rättsstat. Det är bekymmersamt.

Det andra som fångar mig är att då hans vänner försöker hjälpa honom att hitta tillbaka till att börja leva igen så återkommer frågan om hans skuld (här imponeras jag mycket av komikern och TV-aktuella Svenska Nyheters Kristoffer Appelquist). Det som alltså fångar mig är att Soran inte riktigt verkar vilja erkänna att han har gjort något fel trots att han själv säger att han i efterhand inser att han har gjort det. Men han ställer sig aldrig i filmen rakt upp och säger: ”FAN jag gjorde något så in i helvete fel mot de här tjejerna. Förlåt mig! Jag har lärt mig något!”

Varför? För att han aldrig blev dömd i rätten? För att han ljuger? För att han inte kan möta skammen? För att det faktiskt aldrig har hänt? Faktum är att ingen av oss vet. Filmens slutpunkt då Soran går igenom vad som har hänt är obehaglig. Han står som en fallen hjälte inför en mycket liten publik och hans inledande skämt faller platt. Applåderna på slutet är inte som tagna från Hollywood. De är ganska vaga. Det är inga skratt som filmas under standup-bekännelsen utan vaga leenden eller tigande ansikten. En klart klaustrofobisk scen. Så nu väntar den svenska publikens recension då serien släpps i april. Den är öronbedövande och den är inte på Sorans sida.

Kritiken får en oväntad förstärkning därför bara veckor innan har SVT sänt en presskonferens med Göran Lambertz. Lambertz är en jurist som också blivit anklagad för sexuellt ofredande men där också förundersökningen las ner i brist på bevis. Lambertz tilläts uttala sig ohämmat om kvinnan som anklagade honom och vill nu stämma staten för felaktig hantering av ärendet. SVT ångrade senare att de sände intervjun och den är nu nedplockad eller borttagen från internet. Bara några veckor senare sänds den här dokumentären.

Den rena utmärkande linjen är att en majoritet verkar se Soran som skyldig även om bevis inte föreligger med motiveringen att det är svårt att döma någon för våldtäkt och därav är Soran inte med nödvändighet oskyldig. Specifika uttalanden ur dokumentären reciteras av människor som gör sig till tolk för av de kanske kan innebära. Utöver det räknar man in patriarkala strukturer, rättssamhällets sexism och kvinnans underlägsenhet gentemot den manliga toxinen.

Det som präglar efterspelet är tolkningar av vad som kan ha hänt utan att veta vad som hänt samt upplevelser av hur rättsstaten är beskaffad. Soran är inte frikänd i bemärkelsen att han funnits oskyldig utan han har inte fått sin sak prövad för att man inte hittat tillräckligt med bevis. Rättsstaten är också förlegad inom flera områden dock inte den här.

I Sverige är man oskyldig tills motsatsen har bevisats. Lagen om samtycke (som infördes gentemot Lagrådets bedömmande) vänder däremot på detta vilket bevisligen inte räckte till i Sorans fall och visar på orimligheten i lagen: oaktat vem som måste bevisa vad så måste bevis finnas på plats. Kritikerna av dokumentären menar här bland annat att Soran kan ha begått det här och inte förtjänar att få sin berättelse berättad. Lätt underhållande blir det att se hur feminister och Sverigedemokrater nu står på samma sida.

Min konklusion är följande: Soran är inte dömd. Man kan absolut ifrågasätta hans uttalanden i dokumentären men så länge vi har en rättsstat som dömer folk genom att använda bevis som metod så är det också den rättsstaten vi ska rätta oss efter och det är en väldigt bra rättsstat. inte bara det. Det är den enda möjliga. En rättsstat som handlar om vad som kanske hände skulle hota alla medborgares frihet. Vi kan debattera huruvida Soran har eller inte har gjort det men låt då sakfrågan handla om det (en diskussion som kommer koka ner till det patriarkala hotet versus bevisbörda) – inte om Soran som person eller därvid tillskriva honom samma egenskaper som de anslutna Sverigedemokraterna gjorde 2012.

Vi kan debattera om huruvida SVT ska ta det perspektiv de gjorde och i så fall hur de påstådda offren känner sig då detta visas. Låt då sakfrågan handla om synen på de påstådda offren. Soran är inte dömd. Det fanns inga bevis. Det gör honom oskyldig i juridisk mening och där ska domen av Soran stanna. Att döma honom i offentliga sammanhang efter vad som kan ha hänt eller hur man känner är inget annat än häxprocesser och det finns ingen som skulle vilja råka ut för samma sak.

Jag anför mot Soran att han skulle vara mycket tydligare i sitt avståndstagande alternativt Lambertarianzk i sitt fördömande av de som anser har ljugit – vilket av det som nu hänt. Vet Soran ens vad som hänt? Vet kvinnorna? Kvinnorna avböjde att medverka i intervjun. Pozar förklarar det med att de får 5 minuter tid och Soran 55. Den förklaringen håller givetvis inte. Det hade varit utmärkt om de medverkat men ingen vet om varför de avstod. Men det som lämnar mig med den här filmen är hur tyst Soran är – något som hans vänner bekräftar. Han är förändrad. Om det är det han är?

Ett frågetecken är vad det här fyller mig med. Samt ett utropstecken. Ja! Vi ska få debattera fullkomligt fritt om allt från pedofilrappande Mr Cool till Sorans eventuella gärningar. Vi kan debattera om det här är ett sätt för Public Serive att ta en ideologisk ställning eller om det är Sorans sätt att få tillbaka sitt jobb. Men så länge man inte är dömd så kan inte sakfrågan handla om att personen i fråga är skyldig. Debatten ska föras ur skenet att han är oskyldig och ska så betraktas. Vi kan inte ha kansken och känslor i rättssammanhang. De har redan tagit över för stora delar av samhället. Det finns inte någon som vill ha det rättssamhället eftersom att nästa gång kan det vara du som står anklagad och fälls trots att bevis inte finns. Det är metoder som används i totalitära stater och regimer som kommunism och nazism. Tyvärr anser jag att Sverige redan är på väg dit.

Dokumentären adresserar grundläggande demokratiska värderingar som på grund av det nya paradigmet åsidosätts och därmed förändrar en rättsstat. Det är bekymmersamt.

PS
Nej! Paolo Roberto kan inte få samma film med samma premiss eftersom han dömdes. Att dock slakta en person, oavsett om han är gav sig ut på ett narcissistiskt avlatståg eller ej – på slaktbänk i offentlighetens ljus för något som ska behandlas i en rättssal är inget annat än hyenornas jakt på ett offer och fullkomligt förkastligt.

Följ Det nya paradigmet på Twitter (lite råare, lite roligare), Facebook (lite djupare och ibland underhållande) och Youtube (the videofied paradigm – sakta växande)

En tanke på “Vi måste tala om Soran

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s