Konsten har alltid kritiserat samhället – inte byggt det

Yasin har nu nominerats även till flertalet Grammis-priser och det svenska folket upprörs givetvis men varför? Grammisjuryn har gått ner i skyttegraven och vägrar kommentera något överhuvudtaget vilket innebär att de förstår att de kommer få gruvlig kritik.

För det första: Vi behöver hålla isär berömmelse och belöning. Att Yasin är berömd eller ökar sin berömmelse är ingen belöning. Det är berömmelse. Yasins status ökar knappast med detta i de läger som avskyr att P3 Guld och Grammisjuryn nominerat honom till priser.

För det andra: Kommer gangsterfolket nu säga: fuck U Sverige. Man kan vinna priser OCH vara kriminell? Kanske. Men hur många konstnärer har inte gjort samma sak i eviga tider? ”Men inte varit gängledare” säger du? Nej men tiderna förändras och det som räknas som enkla brott idag var förr i världen större saker än idag.

För det tredje: Har kulturen som uppgift att bygga samhället? Det är väl snarare tvärtom? Kulturen samexisterar med samhället och ibland korsas deras vägar som vid intervjuer eller prisutdelningar. Det måste de om vi ska ha en sann demokrati. Sextiotalets progg eller sjuttio och åttiotalets punk eller 20-talets hiphop – alla har de kritiserat och satt sig upp mot samhället. Det har konsten alltid gjort. Det är väl till och med konstens uppgift? Vem minns inte Anna Odells omdebatterade verk där hon spelar psyksjuk ?

För det fjärde och det här är viktigt: Yasins brott ska givetvis uppdagas och han ska ställas inför domstol där svensk lag ska förkunna huruvida han är oskyldig eller ej.

För det femte: Är nomineringarna kränkande för offren? Möjligen i deras egen verklighet. Likväl som Sorans påstådda offer kan uppleva sig kränkta. Det är förvisso två olika berättelser men faktum kvarstår att så länge som vi ska ha en demokrati och yttrandefrihet måste vi kunna ge priser till kriminella konstnärer om prestationerna lever upp till prisernas syfte. Straffet ska delas ut på rätt plats nämligen i domstol. Ska vi kritisera något så är det prisernas syfte och rätt att existera men då hamnar debatten också på en högre och en annan nivå.

Men och här kommer det viktiga: Vad är intentionen bakom nomineringen? Yasin är bland annat nominerad till bästa textförfattare. Här är ett utdrag från en text ur låten Spiderman från albumet 98.01.11 från 2020:

Det här är alltså enligt juryn ett exempel på en text skriven av den som kan vinna bästa textförfattare 2020. Vad är intentionen bakom nomineringen till bästa textförfattare?

För om intentionen hos dessa jurys nu börjar bli politisk i bemärkelsen att lyfta upp socioekonomiska områden, segregation och på detta sätt belöna personer i utsatta grupper som ändå lyckats så har vi definitivt ett problem då det inte har med textkvalitet att göra. Pris för en text måste ha med innehållet att göra och då blir det mycket intressant att lyssna till motiveringen. Jag har i ett annat inlägg berört problematiken.

Det är där vi ska föra debatten. Inte kring att Yasin är nominerad, för en extremt spelad artist är givetvis rättmätig vinnare av ett pris som ges till just denne oavsett vad hon gör i övrigt. Däremot kan vi ställa oss frågan varför Torsten Flick diskades ur SVTs Melodifestival 2020 pga olaga hot om nu vi ska skilja på sak och person i fallet Yasin. Det är förvisso olika instanser som gjort olika bedömningar men frågan är ändå intressant.

Vad ni bör ta med er är att ni ska hålla isär sak från person. Men efterfråga alltid intentionen i varför något görs. Problemet är att grammisjuryn med största sannolikhet kommer undvika eller troligen inte ens få frågan om intentionerna till årets textförfattare. Det är är den enda kategori jag tycker man kan ifrågasätta. De andra är årets album, årets hiphop och årets artist. Om de handlar om storhet så är han en gjuten nominerad. Däremot kan vi fråga oss om storheten är juryns enda intention – en fråga vi kan glömma ens kommer att ställas än mindre svaras på.

Men minns kanske framförallt (också) att konsten inte bygger samhällen – de ifrågasätter och kritiserar. Det är konstens uppgift. Om de som bedömer konsten och prisar den sedan i sin tur kan hålla isär politik och konsten isig är något vi bör bevaka med hårda ögon.

Glöm inte heller att The Latin Kings tog emot grammis 1994. Det skreks inte jättehögt då men då var det också ett annat klimat. Den grammisen har dock ett annat politiskt stigma men det för vi prata om en annan gång.

Följ Det nya paradigmet på Twitter (lite råare, lite roligare), Facebook (lite djupare och ibland underhållande) och Youtube (the videofied paradigm – sakta växande)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s