Att kapa ett barn…

Nazismens barn. Jag minns då vår lilla klass i andra klass la gungbräda mellan gungorna  å hela klassen fick plats att gunga på en gång. Tessan, Louise och Malin gjorde fart ståendes på gungorna och vi andra satt tätt ihop på de platser som fanns. Så sjöng vi ”Vi gungar vi gungar ” istället för ”vi rullar vi rullar” vilket var en variant på ”Temperaturen” som tjejerna lärt sig på scouterna. Scouterna som låg till grunden för Hitler Jugend och BdM – Hitler Jugends kvinnliga motsvarighet. Jag minns det där ögonblicket med så stor lycka. En gemenskap. En samling. Ett enande. Något att dela. Så som de nu snart utdöda minns tiderna från Hitlers ungdomsorganisationer med värme i blicken där de skolades in i en gemenskap. En gemenskap där klass upphörde. Där alla deltog i ett gemensamt projekt och utmanade all äventyrslusta. Något som fick dem så engagerade att de till iost kunde sälja sina egna föräldrar till Hitlers hantlangare. Långt ifrån ”Temperatur”-covern på en skolgård 1982 i Gamla stan men känslan av att vara ett har inte förändrats sedan savannen därför vår hjärna är uråldrig.

Idag står barnen på Glasgows gator enade under en annan ledarinna än den i BdM och Hitler Jugend. Hon sjunger också sånger numer. Hon enar också barnen mot ett gemensamt projekt. Ett yttre hot. Den här gången heter det inte juden utan klimatet. Ett smart drag eftersom att klimatet inte har ett ansikte. Ingen vilja. Inget som går att ta på. Det är som Descartes själ då han menade att den inte längre huserade via det gudomliga utan i tallkottskörteln – ett litet organ lika omöjligt att få grepp om i den fysiska världen som Gud. Tillskillnad från själen och Gud är klimatet givetvis verkligt men det är lika abstrakt som yttre hot eftersom det inte har någon vilja.

Men det går att enas kring. Det går att bygga politik kring. Det går att kapa barns ideologiska grundläggande fundament med. Flätorna kunde lika gärna tillhört en BdM ledarinnas eller varit Gretas istället för Malins på Storkyrkoskolans skolgård. Och jag kunde lika gärna känt mig som en del i hennes projekt som barnen på Galsgows gator nu gör.

Gungbrädan, sången, vännerna och de väna flickorna där i förmiddagssolen i sandlådan är ett av de vackraste minnen jag bär med mig. Det fanns ingen ideologi i det. Ingen politik. Vi var bara barn som roade sig en vårdag i väntan på det eviga sommarlovets äventyr. Men känslan av att älska det man tillhör var densamma då som nu. Vi ska aldrig underskatta de krafterna. När temperaturen blir hög uti kroppen…

Följ Det nya paradigmet på Twitter (lite råare, lite roligare), Facebook (lite djupare och ibland underhållande) och Youtube (the videofied version– sakta växande)

Missa inget inlägg – Prenumerera på Det nya paradigmet.

Jag vill veta mer om vad som händer på 20-talet och varför.

Gillar du det du läser? Stöd mig om du vill. Varje bidrag mottages tacksamt.

SWISH: 0707 17 47 30

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s